Enligt Brottsbalken 1 kap. 2 § räknas en gärning som brott endast när den begås uppsåtligen, om inget annat är föreskrivet.
Om domstolen dömer för brott där svårare straff än penningböter ingår, ska den dömde enligt Lag (1994:419) om brottsofferfond 1 § betala 1 000 kronor.
En hög motivationssiffra ger inte, enligt underlaget, någon självständig rätt att kallas till mönstring. För Liam Nebel är den rättsliga tyngdpunkten därför förundersökningen om skolattacken, medan värnpliktsbeskedet bara är en möjlig bakgrundsfaktor. Den exakta rättsfrågan är om ett negativt mönstringsbesked påverkar ansvar, påföljd eller myndighetsprocess vid misstänkt våldsbrott. De regler som underlaget ger för brottsansvar är Brottsbalken (1962:700) 1 kap. 1 §, 1 kap. 2 § och 1 kap. 3 §. Enligt Brottsbalken 1 kap. 1 § krävs en gärning som är beskriven i lag eller författning och har föreskrivet straff. Enligt Brottsbalken 1 kap.
Underlaget visar att myndigheten nekade kallelse efter en bedömning av hälsa eller andra personliga förutsättningar. Det visar inte att ett sådant besked är en sanktion, ett straff eller ett beslut om skuld. Vid den misstänkta skolattacken måste åklagarsidan därför bygga ansvar på själva gärningen, inte på besvikelsen över värnpliktsbeskedet. En tänkbar utlösande faktor kan förklara ett händelseförlopp, men den ersätter inte kraven i Brottsbalken 1 kap. 1 § och 1 kap. 2 §. Underlaget innehåller ett konkret jämförelsefall: Fabian Cederholm dömdes till livstid efter dådet på Malmö Latin. Hans försvarare angav utebliven värnplikt som en av flera tänkbara utlösande faktorer. Det rättsliga värdet här är begränsat till att sådana livshändelser kan förekomma i förklaringen av motivbilden.
Det praktiska rättsläget delas i två spår: värnpliktsurvalet är avslutat för Nebel enligt beskedet, medan brottsutredningen fortsätter. Plikt- och prövningsverket behöver enligt underlaget inte lämna en individuell motivering om varför någon inte kallas. För Nebel är den centrala risken ett åtal och därefter domstolsprövning av ansvar och påföljd. För skolor och polis är följden att riskfaktorer som psykisk ohälsa, mobbning och destruktiva nätverk kan bli praktiskt relevanta i hotbedömningar. Om det blir en fällande dom kan Brottsbalken 1 kap. 3 § aktualisera böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, särskild vård eller säkerhetsförvaring. Underlaget ger däremot ingen regel som gör värnpliktsbeskedet till en egen ansvarsfrihetsgrund.
När expropriationen är fullbordad får den exproprierande genast tillträda egendomen enligt 6 kap. 9 § expropriationslagen (1972:719).
För uttagning ska beslutet ange vilken tid det gäller enligt 6 § förordningen (1992:391) om uttagning av egendom för totalförsvarets behov.
Fastighetsägarens rättsläge beror på om staten väljer expropriation eller uttagning när försvarsministern öppnar för fler fastigheter. Expropriation ger staten starkast rättslig position, eftersom äganderätt, nyttjanderätt eller servitut kan tas i anspråk med stöd av 1 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Den exakta rättsfrågan är om de aktuella fastigheterna behövs för militärt försvar eller annat ändamål av särskild betydelse för totalförsvaret. Den prövas främst mot 2 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719), där expropriation får ske för det militära försvaret eller totalförsvarsändamål.
Försvarsändamålet är den avgörande porten, inte fastighetens kommersiella värde eller ägarens inställning. Om staten kan visa behov för militärt försvar faller ärendet direkt inom 2 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719).
Förfarandet vid expropriation förs i domstol när tillstånds- och ersättningsfrågor aktualiseras. Första domstol är mark- och miljödomstol enligt 5 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Om hela fastigheten exproprieras med äganderätt upphör frivilligt upplåtna särskilda rättigheter enligt 1 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719). De kan bestå genom förordnande i expropriationstillståndet eller genom domstolsfastställd överenskommelse. Rättigheter som skapas genom expropriation får företräde framför annan rätt till fastigheten enligt 1 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719). Om särskild rätt exproprieras eller rubbas, gäller reglerna om expropriation av fastighet i tillämpliga delar enligt 1 kap. 5 § expropriationslagen (1972:719). 9 § expropriationslagen (1972:719). Vid kvalificerat förhandstillträde kan egendomen övergå genom anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 10 § expropriationslagen (1972:719).
Det första realistiska scenariot är en tidsbegränsad uttagning, där ägaren behåller äganderätten men binds av beslutets angivna tid. Det andra scenariot är expropriation, där staten kan få äganderätt eller en begränsad rätt till fastigheten. För fastighetsägare betyder detta att avtalsbaserade nyttjanderätter och servitut kan påverkas även om ägaren inte överlåter frivilligt. För banker och andra rättighetshavare blir 1 kap. 3–5 §§ expropriationslagen (1972:719) centrala, eftersom de avgör vilka rättigheter som består eller rubbas. För marknaden är den praktiska följden att försvarsrelaterade fastigheter får en särskild tvångsrättslig riskprofil. Fastigheter som kan fylla militär funktion kan omfattas av både expropriationsspåret och uttagningsspåret.
Mordbestämmelsen träffar den som berövar annan livet och anger fängelse i lägst tio och högst arton år, eller livstid.
Självförvållat rus utesluter inte brott enligt Brottsbalken 1 kap. 2 §, vilket har betydelse eftersom mannen greps efter omhändertagande för fylla.
Mannen möter en mordpåföljd inom ramen tio till arton års fängelse eller livstid, eftersom tingsrätten funnit ett uppsåtligt dödande. Friandet från försök till grov mordbrand gör att påföljden enligt underlaget knyts till dödsbrottet, inte till en samlad gärningshelhet med brandbrott.
Tingsrättens bedömning innebär att åklagarens bevisning har burit mordansvaret, trots att mannen nekat och beskrivit händelsen som nödvärn. När domstolen slår fast att han misshandlat kvinnan till döds med en fyrkantig prydnadssten, ligger bedömningen nära Brottsbalken 3 kap. 1 §.
Under Brottsbalken 29 kap. 1 § ska rätten väga vad gärningsmannen insett eller borde ha insett samt avsikter eller motiv. Att mordet skedde på gärningsmannens födelsedag saknar självständig rättsföljd i det givna underlaget. Det kan ändå ingå i domstolens faktiska rekonstruktion av händelseförloppet och uppsåtsbedömningen. Friandet från försök till grov mordbrand betyder att den åtalsdelen inte ger någon påföljd. Enligt Brottsbalken 30 kap. 2 § får ingen dömas till flera påföljder för samma brott, om inget annat föreskrivs. Om flera brott hade lett till fällande dom skulle Brottsbalken 30 kap. 3 § peka mot gemensam påföljd.
Den praktiska huvudföljden är ett långvarigt frihetsstraff, där intervallet för mord är tio till arton år eller livstid. Om livstid väljs bygger det på de särskilda omständigheter som räknas upp i samma paragraf.
Ett annat scenario är att en högre instans prövar rubricering eller straffmätning.