Lag (1984:404) 8 § anger att stämpelskatten är 15 kronor per fullt tusental kronor av egendomens värde, alltså 1,5 procent.
Ett köp för 100 000 000 kronor ger 1 500 000 kronor i stämpelskatt, med samma uppgivna expeditionsavgift.
För köpare är den omedelbara rättsföljden att lagfarten fortsatt utlöser stämpelskatt enligt värde, inte en ren registreringskostnad.
Reglerna behandlar inte stämpelskatten som Lantmäteriets kostnadstäckning för registerhållning, utan som statlig skatt.
För privatköpare innebär nuvarande rätt att prisnivån eller taxeringsvärdet styr skatten, inte Lantmäteriets handläggningskostnad.
Enligt Förordning (1976:1128) om felparkeringsavgift 2 a § fastställer kommunen beloppet, men bara mellan 75 och 1 300 kronor.
Högst fem parkeringsanmärkningar får meddelas för samma överträdelse enligt Lag (1976:206) om felparkeringsavgift 5 §.
En återkommande felparkerare i Stockholm möter i dag främst högre total kostnad genom fler avgifter, inte genom en särskild progressiv kommunal sanktion. MP:s förslag, där tredje boten blir dyrare, kräver därför stöd i regler som knyter beloppet till återfall och inte bara till överträdelsens art. Den exakta rättsfrågan är om kommunen kan differentiera felparkeringsavgift efter tidigare överträdelser. Avgörande regler är Lag (1976:206) om felparkeringsavgift 2–3 §§, Förordning (1976:1128) om felparkeringsavgift 2 a–2 b §§ och Lag (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning 2–4 §§.
Stockholm kan enligt underlaget själv påverka avgiftsnivån, men inom ramen 75–1 300 kronor och med koppling till överträdelsens slag. Underlaget ger däremot inget uttryckligt stöd för att tredje eller tjugofemte felparkeringen får bli dyrare enbart på grund av förarens historik. Nyheten beskriver ett verkligt sanktionsproblem: 375 000 parkeringsböter utfärdades förra året, och 500 bilister fick i genomsnitt 25 böter var. Om varje sådan bot ligger på 1 300 kronor, blir totalsumman 32 500 kronor per person, men det är fortfarande upprepade normalavgifter. Kommunen får också organisera egen övervakning enligt Lag (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning 2 §. Den ska underrätta Polismyndigheten enligt 3 § och samråda om inriktning och omfattning enligt 4 §. Privat mark följer en annan ordning, eftersom Lag (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering 4 § begränsar kontrollavgiften till kommunens felparkeringsavgift. [ PASEKMĖS] För Stockholms stad är den mest realistiska vägen enligt underlaget inte en fri “Jan Emanuel-skatt”, utan en justering av ordinarie felparkeringsavgifter inom befintligt tak. En modell som gör lastplats, utfart eller plats för rörelsehindrade dyrare kan passa bättre i ordningen om den bygger på överträdelsens slag.
1 § rennäringsförordningen (1993:384) lägger försäljningsprövningen hos regeringen.
Regeringens beslut innebär alltså att 150-190 möjliga bostäder inte tas bort ur LKAB:s markförvärv.
Eftersom regeringen redan är prövningsmyndighet blir nästa rättsläge ett genomfört ägarbyte, inte en ny länsstyrelseprövning av samma köp. Att marken enligt nyheten ligger nära flyttled och rastbete påverkar avvägningen, men upphäver inte den renskötselrätt som regeringen säger består efter ägarbytet. Den exakta rättsfrågan är om staten fick sälja marken till LKAB trots att länsstyrelsen och Statens fastighetsverk ville undanta två områden. Den avgörs främst av 1 § rennäringsförordningen (1993:384), där regeringen prövar frågor om försäljning av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. För upplåtelser enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) gäller däremot 2 § rennäringsförordningen (1993:384), där länsstyrelsen prövar vissa frågor och oenighet kan hänskjutas till regeringen. Beslutets kärna är därför kompetens och intresseavvägning, inte att remissinstanserna hade ett formellt veto. Regeringen har uttryckligen vägt Kirunas samhällsomvandling mot rennäringens intresse i de känsliga områdena.
LKAB får köpa alla sökta områden enligt regeringens beslut, inklusive halva delområde 3 och hela delområde 4. Gabna samebys intresse påverkas praktiskt genom intrång nära flyttled och rastbete, men renskötselrätten anges bestå efter ägarbytet. De två undantagna områden som myndigheterna ville skydda hade konkret bostadsbetydelse. Halva delområde 3 skulle rymma 100-120 småhus, och hela delområde 4 skulle rymma 50-70 villor. 65 a § rennäringslagen (1971:437) anger att rennäringen ska bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga. Bestämmelsen pekar på att naturbetet är ett skyddat rennäringsintresse, men den gör inte samebyn till ägare av statens mark. Den synliga regleringen ger därför samebyn ett bestående brukningsrättsligt intresse, medan regeringen avgör försäljningen av statens mark. Underlaget innehåller ingen rättspraxis, så bedömningen kan inte bygga på ett prejudikat.
Praktiskt flyttas tyngdpunkten från markägandet till hur LKAB, kommunen och berörda aktörer hanterar fortsatt planering på mark med kvarstående renskötselrätt. För Gabna sameby blir den avgörande frågan inte om staten fortfarande äger marken, utan hur flyttled och rastbete påverkas när bostadsmark tas fram. För LKAB betyder beslutet kontroll över hela den sökta markportföljen i denna del av samhällsomvandlingen. För Kirunas bostadsförsörjning betyder beslutet att områden för 150-190 bostäder ligger kvar i processen. För rennäringen betyder beslutet att rättigheten består, men på mark där en ny ägare och ny byggplanering nu får praktisk betydelse. För länsstyrelsen och Statens fastighetsverk visar beslutet att deras invändningar kunde vägas bort när regeringen bedömde allmänintresset som tyngre.