Har förhandlingen avslutats utan överenskommelse finns partsansökan om ändring enligt 24 §; detsamma gäller om förhandling hindrats av omständigheter som inte beror av den ansökande.
Beslut enligt hyresförhandlingslagen överklagas till Svea hovrätt inom tre veckor enligt 31 §.
Efter en hyresförhandling som inte leder till överenskommelse kan hyresvärden eller hyresgästen ansöka hos hyresnämnden om ändring av hyresvillkoren enligt 24 § hyresförhandlingslagen (1978:304). Det är dit Värmlands ärenden i praktiken kommer att hamna, eftersom artikeln beskriver förhandlingar som låst sig och skiljemän som nästa steg. Den exakta rättsfrågan blir då vilken hyra som ska gälla och från vilken tidpunkt, prövad enligt nämndens materiella hyresprövning som bland annat 12 kap. 53, 54 och 55–55 e §§ jordabalken reglerar. Förfarandet avgörs av lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, som är den processlag som 30 § hyresförhandlingslagen åberopar.
En förhandlingsordning medför skyldighet att på eget initiativ förhandla om hyrehöjningar som inte avser tillval och inte överstiger det rekommenderade priset, enligt 5 § hyresförhandlingslagen.
För hyresgästerna innebär det aktuella läget osäkerhet under hela förhandlingsperioden plus risken för retroaktiva höjningar när hyresnämnden eller skiljemannen beslutar. För fastighetsägarna innebär det oklara intäkter under stora delar av året, vilket enligt artikeln försvårar planering av drift, underhåll och investeringar. Realtiv utveckling utan lagändring: samma mönster upprepas årligen, och tvistlösning via skiljeman blir systemets normaltillstånd snarare än undantag. På längre sikt riskerar osäkerheten att påverka bostadsbyggandet enligt artikelns bedömning, men det är en politisk och ekonomisk slutsats, inte en rättslig konsekvens. Nästa konkreta steg för parterna i Värmland är att en av dem ansöker hos hyresnämnden om ändring av hyresvillkoren enligt 24 § hyresförhandlingslagen, eller att parterna gemensamt eller ensidigt påkallar skiljeförfarande där sådant är avtalsreglerat.
Bestämmelsen kräver måttfullhet vid marknadsföring av spel till konsumenter och förbjuder riktning till personer under 18 år.
KO:s mål mot kreditförmedlaren Advea, där Patent- och marknadsdomstolen kopplade ett interimistiskt vite på sammanlagt 3,5 miljoner kronor till beslutet.
Postkodlotteriet väntar nu ett huvudrättsligt avgörande i Patent- och marknadsdomstolen, där en enskild Instagram-reklam kan få konsekvenser för hela spelbranschens sociala medier-marknadsföring. Målet rör en film med vinstcheckar över ett villakvarter, 101 miljoner kronor i guldfärgad text och ett tidsbegränsat halvprisbjudande. Den rättsliga frågan är om marknadsföringen bryter mot måttfullhetskravet i 15 kap. 1 § spellagen (2018:1138). KO:s sakprägling bygger på att informationen enligt spellagen ska begränsas till fakta om lotteriet och presenteras så sakligt som möjligt. Myndigheten anser att framställningen av lotteriet som socialt attraktivt och det tidsbegränsade erbjudandets brådskande intryck gör marknadsföringen icke måttfull vid en helhetsbedömning.
15 kap. 1 § spellagen kräver måttfullhet; bedömningen görs genom helhetsbedömning av framställningen, innehållet och utformningen på mediet, enligt KOVFS 2025:2 avsnitt 2.1.
Det visar att domstolen är villig att sätta kännbara viten i KO-mål.
För Postkodlotteriet står förbud mot den aktuella reklamen på spel, förenat med vite vars nivå sannolikt skalas mot miljardintäkterna.
Rättelse. Nyheten framställer regeln som att hyresgästen i alla fall av kringgående har "samma rätt i förhållande till fastighetsägarna som om hyresrätten hade upplåtits direkt". Det är ofullständigt: enligt 12 kap. 4 § jordabalken krävs dessutom att det råder en intressegemenskap mellan fastighetsägaren och upplåtaren, och att de sammantagna omständigheterna – här överhyran och uppläggets syfte – ger stöd för att rättsförhållandet utnyttjats för att kringgå hyresgästens lagstadgade förmåner. Kringgåendet ensamt, utan intressegemenskap, skulle inte utlösa regeln; korrekt formulerat ska båda förutsättningarna anges tillsammans.
Hyresgästen står som slutlig vinnare: eftersom Högsta domstolen nekar prövningstillstånd vinner hovrättens dom laga kraft, och han får bo kvar med samma rättigheter som en förstahandshyresgäst. För Ibrahimovic och Seger innebär det att den uppsägning de väckt är verkningslös i praktiken – de måste acceptera hyresgästen kvar med besittningsskydd och skälig hyra. Den exakta rättsfrågan var om ett upplägg där hyresrätten förmedlas via ett uthyrningsföretag med intressegemenskap med fastighetsägaren får genomdrivas, eller om hyresgästen ska ställas som om upplåtelsen skett direkt. Avgörande är 12 kap. jordabalken om besittningsskydd och skälig hyra, tillsammans med lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden som reglerar när ett förhållande ska betraktas som bulvanupplägg. Domstolarna tillämpade principen att avtal som utnyttjas för att kringgå hyreslagstiftningens skyddsregler inte ska verka till nackdel för hyresgästen.
Tingsrätten konstaterade att ”det kan antas att rättsförhållandet har utnyttjats för att kringgå bestämmelser i hyreslagstiftningen som är till förmån för N.N”. Vid sådant förhållande har hyresgästen samma rätt i förhållande till Ibrahimovic och Seger som om de hade upplåtit hyresrätten direkt till honom. Hovrätten delade denna linje och fann en intressegemenskap mellan paret och uthyrningsföretaget i förhållande till hyresgästen. Hyresgästen hävdade att han betalat överhyra inom ett bulvanupplägg som gynnat fastighetsägaren, med stöd av HD-praxis. Det paret anförde i hovrätten förändrade inte bedömningen.
Hyresgästen kan bo kvar i lägenheten med förstahandshyresgästs rättigheter, inklusive besittningsskydd enligt 12 kap. jordabalken.
Huruvida en andrahandshyresgäst i ett bulvanupplägg – där fastighetsägaren hyr ut via ett uthyrningsföretag som mellanhand – kan åberopa samma starka besittningsskydd som en förstahandshyresgäst, och om Högsta domstolen skulle pröva denna fråga genom prövningstillstånd.
Rättslig grund: Underlaget innehåller ingen konkret lagtext om bulvanupplägg, så resonemanget måste stödjas på en allmän rättsprincip: den av Högsta domstolen etablerade linjen (den så kallade bulvandomen som åberopats i målet) att när hyresvärden medvetet låter ett mellanhandbolag träda emellan för att kringgå hyreslagens skyddsregler, ska den verkliga hyresgästen ställas lika med en förstahandshyresgäst med fullt besittningsskydd enligt jordabalkens hyresregler. Prövningstillståndsfrågan regleras däremot av en konkret regel: Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd endast om prövningen är av vikt för ledning av rättspraxis eller av andra skäl befogad, och HD konstaterade här – utan motivering i sak – att sådana skäl inte förelåg.
Vad praxis säger: Domstolskedjan är här enhetlig i hyresgästens favör: Stockholms tingsrätt konstaterade att utgången via ett uthyrningsföretag utgjorde ett bulvanupplägg som syftade till att runda hyreslagen, hovrätten fastställde domen, och HD:s vägran att bevilja prövningstillstånd gör bedömningen slutgiltig utan att rättsläget omprövats. Det betyder att praxislinjen från bulvandomen nu har förstärkts genom tillämpning i ett konkret mål mot en privat fastighetsägare, även om HD inte uttalat sig i sak.
Rättelse: Artikeln uppgiver att paret "ska även betala hyresgästens rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten, totalt 422 000 kronor", utan att nämna den tillämpliga kostnadsregeln. Enligt 73 § jordabalken (hyresavtalslagen) ska vardera parten i princip svara för sin rättegångskostnad i hovrätten, vilket innebär att kostnadsansvaret i hovrätten inte automatiskt följer av att man vinner målet – det krävs att domstolen med stöd av undantagsbestämmelserna beslutar om ersättning trots huvudregeln. Artikeln borde därför preciserat på vilken grund – tingsrättens eller hovrättens kostnadsbeslut, och med hänvisning till vilken bestämmelse – beloppet på 422 000 kronor ålagts paret, i stället för att framställa kostnadsansvaret som en självklar konsekvens av att förlora målet.
Praktisk betydelse: Det argument som nu blivit väsentligt starkare är att en andrahandshyresgäst i ett mellanhandsupplägg kan åberopa förstahandshyresgästens besittningsskydd direkt mot fastighetsägaren, och att detta har vunnit slutgiltig prövning i två instanser med kostnadsansvar för motparten. I den parallella hyresnämndsmålet, där hyresgästen är uppsagd, bör hyresgästen åberopa den fastställda domen som rättsligt bindande underlag för att uppsägningen saknar verkan – vilket ombudet i artikeln också pekar på. För fastighetsägare är lärdomen motsatt: att säga upp ett uthyrningsföretag innebär inte att man därmed kan bli av med de verkliga hyresgästerna om upplägget bedöms som bulvanupplägg, och risken omfattar både förlorad uppsägning och betydande rättegångskostnader – här 422 000 kronor – utan garanti för prövning i Högsta domstolen, som kräver att man kan visa att frågan har betydelse utöver det enskilda målet.
Den registrerade ska enligt 8 § lämna redovisning till Kammarkollegiet senast den 1 juni (januari–april), 1 oktober (maj–augusti) och 1 februari (september–december).
Från den 1 juli 2027 träder lag (2026:1459) om insyn i kommunikation med syfte att påverka politiska beslut i kraft, och därmed väntar en registrerings- och redovisningsskyldighet för den som lobbyar mot riksdag och regering.
Den centrala rättsfrågan för varje aktör blir om dess kontakter utgör „påverkanskommunikation" enligt 2 § — kontakt med en politisk beslutsfattare eller dennes medarbetare i syfte att påverka beredning eller beslut i ett ärende hos riksdagen eller regeringen, för att främja ett visst intresse eller utfall. Lagen omfattar även att på uppdrag ge råd eller stöd till någon som har eller avser ha sådan kontakt. Skyldigheten gäller bara kontakter kopplade till ett specifikt ärende, vilket är kärnan i den begränsning Annika Hirvonen kritiserade.
Registreringspliktiga är enligt 3 § kontakter med riksdagsledamot och statsråd, samt medarbetare: politiska sekreterare och partikanslipersonal, anställda i Riksdagsförvaltningen, statssekreterare, politiskt sakkunniga och andra i Regeringskansliet, samt särskilda utredare, kommittéledamöter och sekreterare i regeringens utredningar.
Tobakslobbyister och andra intresseorganisationer som vill påverka enskilda ärenden måste från juli 2027 registrera sig och börja redovisa kontakter — med namngivna beslutsfattare och ämnen.